jag är en av dem som skäller
jag är en av dem som lyder
jag är en av dem som ljuger
jag är en av dem som luras
lockas med en helhet
en djupare betydelse
en enklare förförelse
som trotsar min förståelse
men jag lurades in i tristessen
och jag önskar att ingen sagt någonting
att jag aldrig hade trott någonting
här finns fortfarande ingenting
men det är för sent för vändningen
jag måste fortsätta framåt
in i den ordlösa celldelningen
bort i den eviga glömskan
ut mot den okända bländan
tillsammans med alla de blinda
och vi ljuger om att vi ser något nytt
och vi ljuger om att vi ser något mer
det fanns aldrig någonting att se
och vi hade ingenting att ge
detta är en bortglömd plats
som på avstånd liknar Shangri-La
som på avstånd lockar med fasader
men bakom dem är tyst som graven
och vi skäller för att fylla tomrum
men tystnaden ekar i alla salar
överröstar de som talar
bländar dem som möter blicken
de som fortfarande tror på blicken
som inte slukats av den blinda fläcken
de som fortfarande tror på talen
de som ännu kan höra rimmen
som ser att matematiken liknar vatten
liknar frostrosornas sköra mönster
liknar minnets hemliga ramsor
liknar hundgårdens vita rosor
de vita bergens ensliga sånger
som bevarats i dess bleka snöskrud
framförs genom eviga ekon
och vi måste tro på lögnen
för att glömma att alla ljuger
det är inte meningen att ljuga
det är inte meningen att svika
men vi är svikna in i märgen
det enda alternativet är döden
mot förfallet rusar kroppen
och ingen av oss vinner racet
ingen av oss vill nå målet
vi är tvingade in i loppet
medan vi längtar bort från tvången
gör vi allt för att kväva varandra
gör vi allt för att föda andra
hoppas på en plats utanför livet
hoppas på ett liv utanför tiden
på andra sidan glömskan
på andra sidan striden
veterinären med kniven
allt pressar mot huden
den tunna, sega hinnan
som skiljer livet från döden
håller samman dessa minnen
det som en gång ska försvinna
lämnas kvar till dem som efterträder
innan även de en dag glömmer
och det sista ljuset brinner
men vi är inte här för att minnas
det är någon annans uppgift
vi fortsätter skälla tills ljuset slocknar
tills jorden slukar den som tröttnar
tills floden sväljer den som törstar
tills tårar dränker den som tröstar
tills himlens alla trötta hästar
lapat skymningens gråa gyttja
tills de baxnar
tills de bågnar
tills de svalt himlens alla fulla månar
tills dess finns ingen återvändo
för alla oss som inte vågar
något annat än att lyda vägen
denna utstakade bana
som tidens branta utkant utgör
här har ingen valt att vandra
hit har ingen valt att födas
adopteras
amputeras
här finns inte några vägval
vi har passerat alla vägskäl
vägskyltarnas stumma skriftspråk
vi har passerat alla hinder
lämnat bakom oss alla bränder
ett brinnande hundhjärta i kalla händer
blodet pumpar svagt i kylan
trögflytande genom slöa kroppar
vi som trodde på fjäderlätta gudar
betalade för dubbla hyror
tackade för tunga gåvor
lyssnade på långa sagor
men nu finns inget kvar att höra
solnedgång i stilla vaccum
en liten stund i evig tystnad
en sekund jag aldrig bad om

men vissa vägrar lyda vaccum
solen stretar på i väster
tills dess strålar till sist sinat
tills den åter föds i öster
Nut är ännu kvar i tjänsten
står i brygga över jorden
vattnar hästarna om natten
tills de åter ska dra vagnen
en dag ska de alla falla
slukas av den sista kvällen
tills dess fortsätter väl festen
inte upp till oss att styra
inte vår sak att besluta
det får sluta när det slutar
runt omkring är slutet nära
stupar brant i varje riktning
överallt finns denna fara
synen upphör i en blinkning
detta slut är våran fasa
också våran sista utväg
bakväg, smitväg
nödutgång ur labyrinten
vi som bygger labyrinter
vet ej säkert vart de leder
vet ej säkert vem som lider
vem som slukas av dess innanmäte
vem som mäter metervis av väggar
kanske är det vi som trevar
oseende i mörka gångar
tondöva i stumma sånger
denna slumpartade strävan
leder djupare in i berget
bort från mening
bort från värmen
ut i ovisshetens grenverk
våra gångar liknar gåtor
men dess ormliknande skepnad
ömsar skinn så fort man rör den
byter mask så fort man ser den
avvaktar på armlängds avstånd
slingrar sig i svåra ramsor
sipprar ut i sirliga slingor
svaren bleknar likt tunna spöken
likt gryningens genomskinliga månsken
smälter som vägrenens snögrå vägsalt
tills allt som består är dimma och småsten
och vi skäller för att hämnas
det som gjordes mot vår vilja
innan dess vi hade vilja
nu finns vilja så det räcker
men inga val som inte fattats
inga ansikten som tappats
ingen händelse som saknas
inga tal i ekvationen
inga ackordbyten i refrängen
inga vändningar på klacken
inga möten i lokalen
ingen himmel över taken
vi får lämna våran vilja
och vi glömmer det vi lämnar
vi får gömma det vi skymtar
bakom glömskans tjocka hinna
denna morgon saknar gårdag
detta nu saknar en dåtid
allting sker för första gången
och försvinner i en blinkning