1/12 23:50

De hade fotograferat hela dagen och blixtarna från kamerorna hade ärrat mina hornhinnor och hängde nu kvar som spökbilder i den vänstra periferin av mitt synfält. Så fort jag blinkade eller flyttade blicken så var de där. Jag vet inte vad de hade fotograferat eller vilka de var. De hade hållit sig på sin kant, längst bort i den stora lokalen och nu var det som om de fortfarande befann sig där, fast på insidan av mitt huvud. Jag försökte följa med i samtalet men tappade hela tiden fokuset. Blixtarna distraherade mig. Istället slöt jag ögonen och gav all min visuella uppmärksamhet till de bländande ljusen. De dansade och fladdrade i det mörkröda under mina ögonlock. Efter att ha blundat ett tag upptäckte jag att jag kunde styra blixtarna genom att röra på ögonen. Först sköt jag dem till den högra sidan av synfältet, sedan sköt jag dem tillbaka till den västra. Sedan försökte jag centrera dem rakt framför mig. Då upptäckte jag att ljuden runt omkring mig hade tystnat. Det var inte längre någon som pratade. När jag slog upp ögonen var rummet tomt och nedsläckt. Ett svagt blåaktigt ljust från natthimlen utanför fönsterna fick rummets konturer att framstå som mörka fält i det mörka. Annars inget annat än synminnet av fotoblixtarna som fortsatte att flimra i mitt synfälts utkant.

home