Röster på andra sidan väggen, en fläkt susar någonstans i huset, och så ett tredje ljud, andetagen, konstgjord andning, någonstans bakom, landskapet är stilla, allt vilar på sin egen tyngd, tre syner, ljuset bryts i två färger vid glasets kant, blått och rött, skuggorna som pelargången kastar på asfalten utanför ser overkliga ut, perspektivet förskjutet, skuggorna för skarpa, och så det tredje, dörrkarmen ser inte ut att helt fästa i väggen, en glipa bildas mellan vägg och dörr, jag kisar och en spegelbild frigör sig och blir svävande en halvmeter ovanför, lägenheten likaså, rummet avtecknar sig som en ljus kvadrat mot det mörka, här nere är inget lämnat åt slumpen, här planeras varje rörelse, de elektroniska armarna, de åtta armarna, spindeln i mitten av nätet, bakom gipsväggen, insekter under golvbrädor och i takbjälkar, det är dom som äter, genom virke och ryggrad, håller mig vaken, med örat mot murbruket

Röster på andra sidan väggen, redan långt borta, dokumenterade i minnesluckor och makulatur, i reporna över linoleummattan, sopade under tunga möbler, inmurade i Nostradamus källare, av byggbolagen lobotomerade, med ett säkert snitt, längs vardagsrummets horisont, åter ett försäljningsobjekt, efter flyttfirmornas och säkerhetspolisens framfart, utlovat personskydd, med skottsäkert glas i de decimeterstora gluggarna, genom vilka världens fasor trots allt syns, trots allt tar sig in, ristar kryss i ännu inte upptäckta hörn, de arbetar på den heltäckande rökridån, det stora svepskälet, de förbereder presskonferensen, repeterar de inövade frågorna, skynket ska falla, så även illusionen och skrattspeglarna, under lindorna fanns bara flera lindor, mordvapnet visade sig vara en kopia, ännu en manipulation, ännu en osynlig tråd, en trähäst av urblåst sanning, en tom sarkofag, historien maskas upp baklänges, dåtiden tecknad utifrån nuets synfält, bäcken inte tillräckligt djup, giftet inte tillräckligt starkt, en svart bil tar oväntat vänster i en korsning, en man har gått vilse i en okänd stadsdel, ett plötsligt sammanträffande, en varg släpps fri och floderna byter riktning, säkerhetsläget kräver dubbelgångare men efterhand sker en förväxling, ett skott på måfå i mörkret, det mördade butiksbiträdet var en statsminister inkognito

Röster på andra sidan väggen, fortfarande närvarande, vibrationerna fortplantar sig genom porslin, fönsterglas, glaskroppar, senor och muskulatur, genom jaget och icke-jaget och vidare genom den förlängda kroppen, det kroppsliga tänkandet, den decentraliserade hjärnan, det organiska och artificiella, genom kotor, ben och någon annans kryckor, emaljögon och stamcellsbeklädda luftstrupar av cellplast och buntband, genom kroppslig frånvaro och själslig närvaro, genom anden i glaset och glashjärtat, den förtrollade servisen, det animerade möblemanget, det dansande bordet och spegeln som visar framtiden, klockan som går baklänges och alltid ringer på tolvslaget, noll noll-noll noll, om det är någonstans det spökar så är det här, i spåren efter ett flyende värde som lämnat råmaterial och produktion ihåligt gapande, hemsökt, noll noll-noll noll, det stora tomrummet, precis efter slutet, återfödelsen, stegen på övervåningen försvann inåt huset, en okänd utväg, dörröppningen kollapsar över sig själv och vrider världen runt sig, nyckelhålet vittnar om en dörrens andra sida, sedan vidare ut i decembermorgon utan riktigt färger och med en sällsam förmåga att få tiden att uppfattas som stillastående

Röster på andra sidan väggen, lätt sammanblandade med dagdrömmarna, klardrömmande, träpanelen med sina kvisthålsögon, grannarna möblerar om och flyttar ut, det är alltid någon som behöver dammsuga, alltid någonstans en ny dammlucka som brister, kvinnan i lägenheten ovanför bytte lås på samtliga dörrar i vår trappuppgång, källarinbrotten avlöser varandra utan avbrott, jag vill gå ut, längtar någon annanstans, men jag kommer alltid tillbaka, till detta dike av tungmetallmättad gyttja, slamdammen, döda havsbotten, muskelminnet och det autonoma nervsystemet tar tillfället i akt då tillfälle ges, tre prickar är allt som krävs för att se ett ansikte, två pinnar i kors för att se en kropp, hur förklarar man för sina kläder att livet tar form i ögonvrån, strax bortom medvetandets yttre gräns, där evighetsmaskinerna står stilla, där mullvadarna ännu föds med blinda ögon, bland borttappade nycklar och bortglömda telefonnummer, där stormen tilltar och vattnet stiger, slottet föll sönder likt sand och nu finns där bara en enkel skylt med ett dödsdatum, bortglömt bakom baracker och byggnadsställningar, sedan länge övergivna, med den meterhöga mörka missfärgningen, från översvämningen, då dammen brast, ett minnesmärke över havets djup, under vattenytan

Röster på andra sidan väggen, avlägset svävande, som strimmor av rök, solskygga dimmor, omöjliga att nå, du följde liljorna genom skogen, stigen var ormens korta minne, blommorna blinda fläckar, de mörka träden i läder, nylon och fuskpäls med galgarna sprött skallrande någonstan ovanför, vilse redan innan du vek av från vägen, innan steget över diket, innan utdikningen, landhöjningen, dammbygget, scenografin av vittrande betongfundament, armeringsjärnsfrakturer och taggtrådsvindor liknade staden, en stad av kulisser med vapenarsenal av rekvisita, en lämnad teaterscen, eller ännu en brottsplats, återigen finner vi oss bland dessa envägsspeglar, som jag skrev angående en tidigare utställning: “Helig är den rymning som lämnar dörren låst från insidan”, och likt en profetia andades inbrottet genom det låsta nyckelhålet, blåste försiktigt genom galleriet vid flodens strand, fyllde ramar, hålrum och vita väggar med sin andedräkt, även denna gång saknas vittnen, offer och gärningsmän, om än bara i ditt minne, det minne som likt tidigare nämnda dimmor skingras och endast stundvis skymtas bakom de ännu ständigt antända gardinerna

Röster på andra sidan väggen, någon annanstans, i ett annat rum är gardinerna fortfarande tungt sammetsblå, här väntar vi fortfarande på att cisternen ska tömmas på vatten, på att kedjorna och handbojorna ska visas upp ännu låsta och huvudpersonen förklaras försvunnen, vi väntar andlöst, detta är en gåta för dom som gillar gåtor, ett öppet slut för dom som gillar öppna slut, en karta för dom som gillar kartor, en inledning för dom som gillar inledningar, en anledning till att släppa släplinorna och glida ut mot kanten, släppa kärleksbreven ner på den frusna mark som utgör de vita fläckar, inramande våra kartor, i hopp om att någon, kanske en läkare, en dag ska stjäla en bok på en tråkig fest och själv börja drömma om ett arktiskt ishav, en anledning till att se drömmen som en skola i att uppmärksamma det oväntade, de drömde och de upptäckte att rummet bestod av dubbla väggar, någon hade bott bakom lönnluckan i taket, druckit ur deras glas, ätit med deras bestick, burit deras kläder, burit deras sorger, delat deras glädje, talat deras tungor

Röster på andra sidan väggen, korridorerna är tömda och vattnet redan midjehögt, en oväntad olycka i skydd av mörkret, trettio år senare och dykare letar fortfarande efter den saknade länken mellan tillsynas frånskilda rikens fall, jag lämnar hytten, vänder mig inte om förrän jag passerat labyrinten, trädgården, grinden och brevinkastet, nyckelringen faller till marken och härifrån tycks allt vara sammanflätat, bakom mig är tältet så gott som nedpackat, en hägring av segelduk, ett land svävande en centimeter över marken, jag har glömt greppen, tappat fingerfärdigheten, blir åter hypnotiserad av de stora skuggor som nattfjärilarna runt lampan kastar omkring sig, jag minns att rocken hade ett snitt, en extra ficka baktill, jag överväger att stanna men hon vill vidare, ut genom ventilen, det är sent på året, fukten kryper upp ur kanalen, över puts och tegel, in i fönsterspringor och under dörrkarmar, genom stenull och lättbetong, nybygget på andra sidan vattnet står övergivet med glasfasaden alggrön och immig, skyddsvallen med sina spruckna gummidynor och tysta fläktsystem, vi fortsätter upp genom centrum, förbi de tomma butikslokalernas förplastade skyltfönster och de öde hangarerna med sina jalusier och staket, förbi den gamla tågstationen, toma fönster och korigerad plåt, järnvägsbron och industriområdet där saneringsarbetet sedan länge är nedlagt, vidare ner i gatubrunnarna, genom förfilter och pumpkammare, fläkttrummor, inhalatorer och sakta, mjukt ner över taken som morgondimma, ett tunt damm, en strax upplöst dröm, en anledning att börja riva i den glipande tapeten